Gävle skola kan troligen föra sina anor tillbaka till 1540-talet, således ganska nära reformations-riksdagarna i Västerås 1527 och Örebro 1529, och var sannolikt en ivrig härold för den nya läran. I en trivialskola, som det då kallades, var de viktigaste ämnena latin, teologi och kyrkosång, och latinet var långt ifrån klassiskt, utan studerades nästan uteslutande för kyrkospråkets och kyrkolärans skull. Utantillärandet började tidigt för att träna minnet för verser i den heliga skrift och i olika doktrinläroböcker.
Många gånger betraktades de nya skolorna säkert med djup misstro inom vida kretsar av Sveriges folk, och den gamla kyrkans präster bidrog också många gånger till misstänkliggöra de nya skolorna som t.ex. Gävle skola. Man talade om ett allmänt förfall för skolor och universitet som en följd av den kyrkliga omstörtningen.
För den lägsta klassen eller kretsen skulle varje dag schemat vara lika. För de tre senare fanns ett mycket inrutat schema, ofta från klockan 5 på morgonen till 5 på kvällen. Lördagen ägnades åt repetition av alla veckans läxor, och söndagarna åt uppvaktning med sång och högläsning i kyrkan.
Klassiska författare lästes övervägande ur grammatisk-språklig synvinkel, för att uppöva en sådan säkerhet i latinet att lärjungen senare skulle kunna röra sig i den vetenskapliga litteraturen. Mycket talar för, att undervisningen vid Gävle trivialskola översteg det genomsnittliga både i fråga om omfattning och om grundlighet för sin tid.
Man talar på 1600-talet om att stadsborna har ägnat stadens skola stor omvårdnad, med dess långväga elever från hela Norrland, Uppland och t.o.m. Västergötland och Småland.
Omkring 1640 talas om en kraftig minskning i skolinkomster (”skolpeng” redan då!) till följd av att också Härnösand grundat en egen trivialskola. Dessförinnan har Gävle skola upplevt ett slags storhetstid med upp till 6 klasser och en storlek som närmade sig en katedralskola, trots att staden inte var stiftsstad. Ändå var skolan främst en provinsialskola, med fyra klasser: den alfabetiska med innanläsning av latin och svenska, den etymologiska med tonvikt på musik och katekes, den syntaktiska med latinets syntax och grunderna i grekiskan, samt den fjärde, Classis rectoris, med ytterligare fördjupning i grekiska, latin och musik. Därefter var lärjungen redo att fortsätta vid en katedralskola, efter provinsialskolans normalt 8 år.
I 1649 års skolordning slås skolgången fast i trivialskola, gymnasium och akademi. Nu tillkom ämnet retorik i trivialskolans senare årskurser. Vad gäller ämnena geografi och historia slås fast att ”geografien lärde sig svenskarna på den tiden marscherande, och historia höllo de på att göra”. Gävle skola verkar också ha ägt ett stort förråd av ”musikalia”, och sångundervisningen visar ju bäst, hur nära kyrka och skola stod.
Det var inte ovanligt att skolans djäknar fick undervisning direkt av skolans rektor för att gå direkt från trivialskolan till akademin utan att gå igenom gymnasiet, något som lektorerna på skolan åsåg med oblida ögon.
År 1712 ger domkapitlet i Uppsala rådet till Gävle skola, att ”icke alla de böcker (…) skola piltarna föreställas, utan så mycket som av dem successive kan fattas”.
År 1763 kommer så den första adjunkten (”adjunctus scholae”) till skolan, d.v.s. en pedagog som skulle biträda kollegorna i de två lägsta klasserna.
Ferier medgav 1724 års skolordning (som gällde i 80 år!) två gånger om året, nämligen om vintern från Lucia till Kyndelsmäss, och på sommaren från Johannes- till Bartolomeusdagen. I Gävle verkar man av gammalt ”resignerat” skolan redan i början av juni p.g.a. marknadstiden från den 10 juni till midsommar.
Biskop och konsistorium i Uppsala utnämnde alla lärartjänster, och kollegorna installerades i sin resp. klasser.
Haffenreffers Compendium Doctrinae Coelestis hade som lärobok följt med ända från 1500-talet, och var avfattad på latin enligt den kateketiska modellen med fråga och svar i fyra barska kapitel 1) om Gud, 2) om Skapelsen, 3) om Guds försyn, 4) om den Heliga Skrift.
I historia studerades (även de i fråga-svar-modell) under hela 1700-talet och in på 1800-talet som en röd tråd de olika ”monarkierna” ingående, nämligen, efter ”Guds folck”, den Assyriska monarkin, den Persiska, den Grekiska och den Romerska, det Turkiska och det Occidentaliska kejsardömet = det tysk-romerska riket. En intressant indelning!
I geografi fanns i mitten av 1700-talet kartor endast över ”Svea och Götha riken med Finland och Norrland” och en karta över huvudstaden och en glob – en stor brist på undervisningsmateriel i ämnet alltså. Johannes Hübner, författaren till den mest använda geografiboken under denna tid, ger inte mycket för den kopernikanska världsbilden; han skriver: ”Emedan det uttryckligen står i den heliga Bibeln, att solen löper kring solen och jorden bliver orörlig ståndandes, så måste man därutinnan sätta mer tro till den Heliga skrift än till Förnuftet.”
I matematik synes en mekanisk färdighet vara undervisningens enda mål, och någon metodisk grundläggning kan knappast spåras (källförfattarens åsikt) . Man betonar 1) att välja rätt avskrivning av talen, 2) rätt operation och 3) rätt prövande om svaret är rimligt.
Vad gäller modersmålet var flertalet böcker på 1700-talet på latin, så man kan med fog påstå att svenskan med dagens mått försummades (källförfattarens åsikt). Den tränades mest i samband med stilskrivning, rättstavning, välläsning samt övningar i översättning från latinet. Latin användes i stor utsträckning vid undervisningen. Det restes krav på fler läroböcker, grammatikor och vetenskapliga arbeten på svenska. Ett vanligt schema i de olika klasserna från 1807 visar att teologin, grekiska och latinet upptar en mycket stor del av de nästan 40 veckotimmarna i varje årskurs, utom sista året, då aritmetiken nästan upptar hälften av tiden. Rektors skarpa blick når alla, och från varje klassrum hörs mumlet av latin, menar samtida elever.
Under åren 1780 – 99 inskrevs vid trivialskolan 688 elever – att jämföra med drygt 300 nya elever varje år idag – och av dem var 262 ”ståndspersoners barn”, medan 426 var ”bonde- eller lägre borgarebarn”. Stadens raska tillväxt medförde dock att antalet stadsbarn stadigt ökade.
Undervisning i moderna språk förekom inte i trivialskolan, vilket beklagades. Vad gäller sång- och musikundervisningen var den ofta samordnad med kyrkans behov. Skolgossarna hade precis som alla andra kyrkobesökare sina bestämda platser vid de ofta förekommande kyrkobesöken, så täta, att t.o.m. rektor och lärare ibland protesterar för att de inkräktar på tiden för lärjungarnas läsning.
Efterhand växte insikten om nödvändigheten av en skolreform, i takt med att prästeståndets ställning försvagades och de uppstigande borgarnas behov inte tillgodosågs särskilt mycket i undervisningen. Den nya skolordningen från år 1807 försökte medla mellan de klassiska bildningsämnena och nyttighetstendenserna, som reformmännen gjort sig till tolk för. För första gången kommer ämnena Hälsolära samt Gymnastik som nya ämnen. För att gå igenom skolkursen fordrades i regel 6 år, men för ”mindre lyckliga snillen” upp till 8 år. Uppflyttning efter framsteg skedde både inom klassrummet och vid vårteminens slut, och eleverna examinerades av den lärare, till vars klass uppflyttningen skulle ske. 1809 fäster rektorn vid Norrköpings trivialskola tillsammans med lektorn vid Gävle gymnasium Nils Bergsten uppmärksamheten på, att ”ingen skillnad är gjord mellan läroverk för den del av medelklassen som ägnar sig åt näringarna, och den, som går till vetenskapsstudier och ämbeten”.
I 1820 års skolordning föds sedan handelskolorna och borgarskolorna. Latinet dominerade dock fortsatt i de timplaner som nu blev allt enhetligare i landet. För att vinna tillträde till gymnasiet vid denna tid krävs specificerade kunskaper av lärjungen i ämnena teologi, latin, grekiska, hebreiska, matematik, geografi och historia.
Tiden arbetar dock alltmer för en uppdelning mellan den humanistiska inriktningens förkämpar och denmedborgerliga bildningens vänner. Man försöker hålla ihop klasserna under två år, men sedan skall en uppdelning ske – embryon till kommande latinlinje och reallinje, den friare flyttningen mellan årsklasser samt ett ämneslärarsystem i stället för enbart ett klasslärarsystem. 1838 kommer så detta system till Gävle skola, och nu börjar också de tre moderna språken franska, engelska och tyska studeras på bägge linjerna. I Gävle måste dock rektor Selggren senare beklagande konstatera, att de goda idéerna med fri flyttning och ämneslärarsystem måste inskränkas betydligt. Inga nya lärometoder har heller försökts efter reformen, men rektorn hoppas att de normala två åren i varje klass i större utsträckning kan bli ett år, och därigenom minska ungdomarnas sömnighet. Under perioden fram till 1849 års kungliga cirkulär pågår sedan debatten mellan gammalt och nytt, då man hoppas att enighet i skolfrågorna skall vara uppnådd.
